Svalbard2000 Projektet

Arkeologi på Andréenäset

Andréeexpeditionen
Det arkeologiska projektet
Miljöarkeologi på Andréenäset

ANDRÉE-EXPEDITIONEN

Den 11 juli 1897, klockan 13:46, avseglade Salomon August Andrée, Nils Strindberg och Knut Fraenkel med ballongen Örnen mot nordpolen. Man lämnade Danskön med utrustning och nödvändig skaffning för att överleva 6 månader. Redan efter tre dygn blev man emellertid tvungen att landa ballongen på isen, 480 km från startpunkten. Då hade de omkring 800 km kvar till nordpolen. Möjligheterna att fullfölja uppdraget hade gått om intet. Nu gällde det att ta sig tillbaka till land igen. Efter många strapatser lyckades man komma fram till Vitön. De tre landstiger den 5 oktober. Man övernattade troligen på stranden till den 7:e för att sedan göra en omflyttning av lägret ett hundratal meter högre upp. Den sista anteckningen som görs är Strindberg som den 17 oktober antecknar "Hem kl. 7,5 fm" i sin almanacka.

Ritningen föreställer lägerplatsen på Andréenäset såsom den uppfattades av de personer som besökte platsen under hösten 1930. Kropparna efter Andrée och Fraenkel är markerade med rött och tältplatsen är markerad med grönt. Kartan är hämtad ur Andrée et al, 1930.

DET ARKEOLOGISKA PROJEKTET

Tre arkeologer vid Umeå Universitet (med bistånd av andra, både arkeologer och lekmän) arbetade under tre dagar på ön. Professor Noel Broadbent och doktoranderna David Loeffler och Annie Lindgren skulle med hjälp av inmätningsutrustning, kamera, papper och penna beskriva de lämningar och föremål som fortfarande finns kvar. MAL:s uppgift inom projektet var att samla in jordprover från lägerytan samt dess omgivningar. Förhoppningen är att sådana prover skall kunna ge en antydan till hur länge de tre männen kan ha överlevt.
Vädrets makter gjorde dokumentationen mycket besvärlig. Tältplatsen var täck med 40 cm is och i omgivningarna täcktes delar av marken med en halvmeter snö.
Detta medförde att de väsentliga delarna av lägret inte kunde dokumenteras på ett tillfredsstälande sätt. Målsättningens tyngdpunkt försköts mot att mäta in topografin i området istället. Med hjälp av en sk. totalstation (inmätningsutrustning baserad på laserteknik och digital databehandling) mättes delar av området in. Den data som genererades kunde sedan användas i ett datorprogram för att återskapa terrängen på Andréenäset.
Undersökningen resulterade i ett par nya fynd. Dels hittades en benbit (oklart vilken art den härstammar ifrån), dels ett dragok som Andrée expeditionens medlemmar använt för att dra sin utrustning. Man har sedan tidigare hittat två av dragoken.

MILJÖARKEOLOGI PÅ ANDRÉENÄSET

Tre förutsättningar var nödvändiga att uppfyllas för att den del av projektet som rör överlevnadstiden skall lyckas.
1. Det måste finnas material att samla in från relevanta delar av lägerplatsen.
2. Marken måste ha tinat tillräckligt mycket så att prover kan tas.
3. Då det saknas empiri från liknande undersökningar, måste det finnas en teoretisk grund för att anta att det finnas några möjligheter att lösa problemet med markkemiska analyser.

Förutsättning 1
Jordarten är i delar av området, enligt tidigare besök på platsen, finsandigt grus (Broadbent, 1998), vilket är en jordart som rent tekniskt är mycket lätt att provta.

Förutsättning 2
I denna polaröken kan permafrosten smälta till ett djup av 40 cm (Chernov och Matveyeva, 1997). Vid vårt besök var det tjälfria djupet ungefär 1 dm. Delar av undersökningsytan var dessutom täck med snö och is. Förutom att provtagningen blev besvärlig, medför det att det vetenskapliga värdet av proverna minskar. För att provtagningen skall anses som helt lyckad måste man kunna samla prover från alla delar av den intressanta ytan. Man behöver även kunna undersöka hur marken ser ut på djupet. Även om det inte finns några markorganismer eller någon vegetation så gör den årliga nedfrysningen och upptiningen av marken att jorden rörs om, sk. kryoturbation (Viklander, 1997). Större stenar trycks upp mot ytan vilket medför att finare material kan föras nedåt i profilen. Omfattningen av denna effekt bör studeras för att man skall kunna göra rimliga tolkningar av data.

Förutsättning 3
Vitöns sydvästra udde tillhör den arktiska polaröknen (Elvebakk, 1997). Karaktäristiskt för denna naturtyp är artfattigdom, liten nederbörd och låg temperatur. Floran består i huvudsak av lavar och mossor, vilka kan täcka 20 % av en yta i ett område som detta (Elvebakk, 1997). Få rötter tränger djupare än 10-15 cm (Chernov och Matveyeva, 1997). Undersökningar gjorda på destruenter i denna biotop är begränsade, men består huvudsakligen av bakterier, svampar och mikroevertebrater. Makroevertebrater som t.ex. maskar och snäckor saknas helt (Elvebakk, 1997). Detta visar sammantaget att nedbrytningshastigheten sannolikt är mycket låg. Vi kan inte förvänta oss att organiskt material har omsatts i marken i någon större utsträckning. Matrester, fekalier etc. kan ligga förhållandevis ytligt och endast till viss del vara nedbrutet.
Människan avger ca. 1 g fosfor (P) per dygn (Devlin, 1986). Om man antar att ytan för lägerplatsen är 30 x 10 meter och att den avgivna mängden fosfor (P) blandas in i den översta decimetern jord kommer teoretiskt sett tre män att under 14 dagar anrika jorden med 0,07 mg P per 100 g jord. Det är ett mycket litet värde som med svårighet kan kvantifieras. Om däremot tidsrymden närmar sig ett halvt år blir anrikningen enligt samma uträkning istället 0,9 mg P, d.v.s. ett 10 gånger högre värde och möjligheten till kvantifiering betydligt större. Om man där till lägger bidraget från övrig fosfatanrikning t.ex. slaktavfall ökar sannolikt nivån ytterliggare.
En förutsättning för att denna halt skall gå att detektera är att bakgrundsvärdet, d.v.s. fosfathaltens naturliga nivå är mycket låg samt att den naturliga variationen inte är för stor. Jämförande kontrollprov blir avgörande för att kunna utvärdera data.

I det fall vi finner att det finns en signifikant variation i de markkemiska parametrarna kommer vi dessutom att försöka göra en markanvändningsanalys. Markanvändningsanalysen kan beskriva hur de organiserade sitt läger, främst hur de hanterade sitt avfall.

Genomförandet
Provtagningen utgick ifrån de ca 300 m² som utgör lägerplatsens centrum och sträckte sig ut från denna yta. Sammanlagt prospekterades ungefär 1 ha (100 x 100 m). På den centrala ytan samlades prover in var annan meter. I det perifera området togs prover var tionde till tjugonde meter. Totalt insamlades 240 stycken prover

Analysmetoder
Den viktigaste markkemiska parametern vi avser att använda är fosfathalt, men också organisk halt samt magnetisk susceptibilitet är viktiga. De används alla inom arkeologisk forskning för att karaktärisera boplatser. Dessa parametrar kan ge antydningar om omfattningen av aktiviteter i ett område, både ytmässigt och tidsmässigt. Fosfatanrikning sker när t.ex. slaktavfall, fekalier m.m. bryts ned och omsätts i marken. Bestämning av organisk halt kan på ett kompletterande sätt visa på mängden tillfört material till jorden. Magnetisk susceptibilitet (ett materials magnetiserbarhet) är kopplat till eldningsaktiviteter, men också bakteriell aktivitet (Thomson och Oldfield, 1986). På förhistoriska boplatser ser vi ofta en förhöjning i dessa parametrar.
Varje prov kommer vi analysera med avseende på fem parametrar:
1. Fosfatanalys, P° (fosfatgrader) enligt Arrhenius och Miljöarkeologiska laboratoriets citronsyrametod. Fosfathalten anges som mg P₂O₅/100 g torr jord extraherad med citronsyra (2%).
2. Fosfatanalys efter oxidativ förbränning, Ptot (fosfatgrader). Fosfathalten anges som mg P₂O₅/100 g torr jord extraherad med citronsyra (2%) efter förbränning av provet vid 550°C (Engelmark och Linderholm, 1996).
3. Organisk halt, LOI (%) bestämd genom förbränning av provet vid 550°C i 3 timmar. Halten anges i procent av torrt prov.
4. Magnetisk susceptibilitet, MS (dimensionslös) bestämd på en Bartington MS2 med en MS2B mätcell. Susceptibiliteten anges per 10 g jord (Thomson och Oldfield, 1986). Med MS menas magnetiserbarheten hos ett material, dvs. i vilken omfattning ett jordprov förstärker ett pålagt magnetiskt fält.
5. Magnetisk susceptibilitet efter oxidativ förbränning vid 550°C, MS550 (dimensionslös) bestämd på en Bartington MS2 med en MS2B mätcell. Susceptibiliteten anges per 10 g jord (Thomson och Oldfield, 1986).

Slutkommentar
Vi kan med våra metoder inte göra en exakt tidsbestämning med hjälp av dessa parametrar, utan tidsbestämningen kan endast göras i termer av kort tid respektive lång tid. Kort tid motsvaras av låga värden i de analyserade parametrarna och lång tid skulle motsvaras av högre värden. Vad som kan anses vara höga respektive låga värden avgörs vid jämförelse med prover från mark som kan anses vara ostörd.

Resultatet
Analysresultatet är under bearbetning och kommer att kunna redovisas under våren.

Provunkter för den markkemiska prospekteringen

Bilden visar provtagningspunkter på Andréenäset.

Litteratur
Andrée, S. A.,Strindberg, N., Frænkel, K. 1930. Med Örnen mot polen. Sällskapet för antropologi och geografi. Stockholm.

Broadbent, N. D. 1998.Report on a Preliminary Archaeological Investigation of the Andrée ExpeditionC on White Island. Dept. of Archaeology, University of Umeå.

Chernov, Yu. I, Matveyeva, N. V. 1997. Arctic Eecosystems in Russia. Ecosystems of the world. Polar and alpine tundra. Wielgolaski, F.E. Elsevier science B.V. Amsterdam.

Devlin, T. M. ed. 1986. Textbook of Biochemistry with Chemical Correlations. 2nd edition.

Elvebakk, A.. 1997. Tundra Diversity and Ecological Characteristics of Svalbard. Ecosystems of the World. Polar and Alpine Tundra. Wielgolaski, F.E. Elsevier science B.V. Amsterdam.

Engelmark, R; Linderholm, J. 1996. Prehistoric land management and cultivation. A soil chemical study. Proceedings from the 6th Nordic Conferens on the application of Scientific Methods in Archaeology, Esbjerg 19-23 September 1993. AREM 1. Esbjerg.

Thomson, R; Oldfield, F. 1986. Environmental Magnetism. London.

Viklander, P. 1997. Compaction and Thaw Deformation of Frozen Soil, Permeability and Structural Effects due to Freezing and Thawing. Luleå University of Technology, Luleå, Sweden.